Jag minns så väl hur jag läste bloggar efter loven i gymnasiet och folk kallade Arjeplog för en kall helvetisk håla. Jag förstår vad dom pratade om, men jag håller absolut inte med. Tillbaka i lägenheten och min nuvarande hemstad gräver jag mig djupare och djupare ned. Det känns som jag står i en grop djupare än att jag ska kunna klättra upp ur. Det finns vissa dagar jag vill saker, men ingenting går min väg. Jag lär mig tyvärr aldrig med tiden, man ska aldrig planera saker. Man blir alltid besviken. 

Tur jag har mina fina hårbollar i alla fall. Varav den minsta ligger och sover på mina ben, ska försöka ta efter honom. Men jag tvivlar starkt på detta.