5 långa år som har passerat fort förbi. Tiden tillsammans med Rikard är som den står still samtidigt som den swishar förbi alldeles för fort. 

 

För 5 år sedan idag började vi räkna oss som par. För 5 år sedan hade vi inte den blekaste vad vi gav oss in i. Jag var ynka 16 år medan Rikard stolt stoltserade med sina nästan 20. Vårat förhållande började med allt utom goda förutsättningar. Jag, en gymnasieelev utan körkort, utan vidare inkomst utöver studiebidrag och ett helgsjobb. Rikard som student i Luleå. inte heller vidare fullt i plånboken där.  

Svårt att hälsa på varandra, både ekonomiskt och geografiskt. Jag med rötterna i Arjeplog och han sina i Övik. Inte förän han i oktober samma år började jobba hos Bergteamet AB så kändes det som det fanns lite mer chans egentligen för oss. Idag 5 år senare jobbar han än hos Bergteamet och vi har en jättefin lägenhet tillsammans och har kunnat bilda våran egen lilla familj, hitta våra egna tryggheter. 

Jag ska inte alls sitta här å säga att det inte var påfrestande att läget var som det var. Men å andra sidan så uppskattade vi tiden väldigt mycket och värdesatte den högt. Samtidigt så kan jag inte komma ihåg att jag såg oss som ett par för framtiden. Utan den delen har vi nog helt enkelt vuxit in i. 

 

Vi har tillsammans gått igenom så otroligt mycket. Allt ifrån småbråk, till mina vinterdepressioner. Från livet i våra små barn (hundarna) till döden hos nära och kära. Jobb nära och borta, vinster, förluster, tvivlel, tårar och fruktansvärt många skratt. Vi har även hunnit med 3 lägenheter, oräkneligt med fordon, 3 hästar och vi har idag världens finaste hundar som vi båda ser som våra små barn. (Tack för att du alltid ställer upp Rikard!)

Det är nog faktiskt för bådas bästa att Rikard läser mig lättare än en öppen bok.

Jag hoppas idag att han alltid kommer göra det och jag ser oss sittandes på våran stora härliga veranda i en hammok, dricker morgonskaffe. Skrynkiga och glada efter alla skratt, trötta pensionärer. Tittandes på våran härliga gård, Rikards renoverade traktorer, våra lekande hundar. 

För jag tror, att det finns nog nästan inget som kan knäcka oss, vi har som vuxit ihop. Jag behöver min klippa i stormen att vila mig emot. Du å ja emot världen, bara du orkar stå ut med mig vill säga ;)